Ramsayt

KIMALA RAMSAY-SUVULLA 1614-1752

Kartano 1672, säterioikeudet 1675 
    

Kimalan kylä kuului 1500-luvun lopulla "Puotilan herran" Anders Larssonin läänityksiin ja periytyi tämän vävylle, Ihamäen ja Pitkäjärven omistajalle Hans Ramsaylle. Anders (Laurinpoika) Larsson, Puotilan herra (k. n. 1613), kuten häntä pääkartanonsa Halikon Puotilan eli Botilan mukaan nimitettiin, oli kotoisin Ruotsin Itä-Götanmaalta. Vaatimattomista oloista lähtenyt, rohkea ja taitava soturi kohosi tärkeisiin tehtäviin. Hänestä tuli Tallinnan linnan ja läänin käskynhaltija.

Puotila (Botila), Halikko. (Kuva: Säterier och storgårdar i Finland II, s. 454. Hki 1944)

Anders Larsson sai vuonna 1594 Somerolta 55 taloa käsittävän, eliniäksi annetun läänityksen. Talot sijaitsivat Pitkäjärven, Jurvalan, Sillanpään, Kärilän, Kimalan, Rautelan, Saarentaustan [Saarentaka, PT], Härkälän, Harjun, Jaatilan, Sylvänän, Ollilan, Kultelan ja Joensuun kylissä. Monet näistä taloista olivat autiotiloja.

Anders Larsson Botilan vaakuna. 

"Säätyläiset alkoivat varsinkin 1500-luvun loppupuolelta lähtien hankkia hautajaisiin muistotauluja eli epitafeja ja hautajaiskulkueessa kannettiin puusta veistettyjä hautajaisvaakunoita. Ne sijoitettiin hautauksen jälkeen kirkkoon, yleensä haudan lähelle seinälle tai pilariin.

Somerollakin niitä lienee ollut useita, mutta yhtään ei ole säilynyt. Kuninkaallinen muinaismuistojen piirtäjä Elias Brenner teki kolmesta Someron kirkkoon kuuluneesta hautajaisvaakunasta piirrokset kiertäessään Suomea vuosina 1671-72.

(Reinhold Hausen, Afbildningar af vapensköldar
fordom uppsatta i Finlands kyrkor Efter en gammal
handteckning. Helsingfors 1882, s. 51)

(---)
Kolmatta vaakunaa ei aikaisemmin ole tunnistettu Somerolla olleeksi, vaan asian on vasta äskettäin havainnut Timo Alanen. Kilvessä on kaksi (pii?)lukkopistoolia ja kilvenkoristeena sarvet ja paaluttainen miekka. Se on Alasen mukaan kuulunut Härkälän kartanon haltija Anders Larsson Botilalle, ja siihen merkitty vuosiluku 1613 tarkoittaa A. L. Botilan kuolinvuotta."

Alanen - Hiekkanen - Härme - Kärki - Turkki,
Somero ja Somerniemi 1449-1999. Someron ja
Somerniemen seurakuntien historia. Toim. Helena
Honka-Hallila, Jyväskylä 1999
s. 79-80.

"Anders Laurinpojalla ja hänen suurella lahjoitusmaallaan, joka käsitti noin 60 % Someron (Somerniemi ja Etelä-Someron kylät poisluettuina) taloista, tuli olemaan suuri merkitys Someron myöhemmälle historialle." (Someron historia I, s. 352).

Edellä mainittujen talojen lisäksi Larsson sai Kaarle IX:n lahjoituskirjeellä 2.10.1605 vielä kolme taloa Sillanpään kylästä ns. Norrköpingin rälssinä. Näistä yksi oli autiotila mutta kaksi perintötilaa, joiden asukkaat siis menettivät omistusoikeutensa. Heistä tuli Härkälän kartanon lampuoteja.

12.7.1605 Larssonin kaikki muutkin läänitykset annettiin "ikuiseksi omaisuudeksi [---] aivan samoilla ehdoilla kuin muita tiloja on Meidän antamillamme lahjakirjeillä perinnöksi annettu." Läänitykset muutettiin Norrköpingin päätöksen mukaiseksi rälssiksi.

Tämän asiakirjan kautta noin 30 Someron talonpoikaa menetti ainakin periaatteessa omistusoikeuden tiloihinsa.
(4405: 1, 4389: 1-3, VA 4418: 11. - VA Kungl. bref 1607-11: 143,
- Suom as. yleisluett. Tammela-Somero 539-1639)

Lahjoitukseen sisältyneistä Härkälän ja Jurvalan kylien autiotiloista Anders Larsson 1600-luvun ensimmäisellä vuosikymmenellä muodosti samannimiset säterikartanot. Larssonilla ja hänen suurella lahjoitusmaallaan, joka käsitti noin 60 taloa, oli suuri merkitys Someron myöhemmälle historialle.



 

Hans Ramsay 1614-1632


Anders Larssonin tytär [Elin Andersdotter, k. e. 1630] meni naimisiin Ruotsin palvelukseen astuneen skottilaisen upseerin Hans Ramsayn kanssa, joka hankki Somerolta itselleen lahjoitusmaita ja appensa kuoltua sai haltuunsa suurimman osan tämänkin rälssitiloista. Hänen jälkeläisensä jäivät Somerolle vuosisadan ajaksi.

Botilan herran vanhin poika Lars kaatui jo isänsä eläessä, [Lars Andersson till Botila, Ryttmästare, ståthållare på Kexholm 1611, k. 1611 Arensberg] minkä jälkeen leski Margareeta Munck (Fulkilan sukua) meni toisiin naimisiin eversti Kristoffer Asserssonin kanssa (aateloituna Mannersköld), joka tällä tavalla hänkin pääsi osalliseksi perinnöstä.
(Someron historia I, 351-352)


"Anders Larsson bekom genom Konung Gustaf Adolfs den 6 Maj, ide som det anföres i förteckningen Mars 1614 i Baresund utfördade bref, i sin och sin hustrus lifstid en förläning, till hvilken hörde de i förteckningen upptagne fastigheterne Pajula, Pitkäjärvi, Träskö. Pajula består nu af 4 augments och 1 skatte hemman.

Pitkäjärvi innehåller Kujanpää, äfven kalladt Långsjö, berustade säteri, löst till skatte den 18 Jan. 1767 af Direktören J.R. de Pont och Handelsmannen Jakob Bremer, ..ista frälse hemman, Simola Kornetts boställe, Sarja och Klemola rusthåll, 2 augments och 4 skatte hemman. Konung Gustaf Adolf förlänte den 20 Sept. 1614 till Hans Ramsay en evärdlig förläning, under Norrköpings Besluts vilkor, bestående af Pitkäjärvi, Kimala, Pajula och Träskö."

Ramsayn suku on kotoisin Skotlannista; suvun juuret ajoittuvat 11. vuosisadalle. Ruotsissa tavataan Alexander Ramsey 1400-luvulla. Suku hyväksyttiin ritarihuoneeseen (Svenska Riddarhuset) vuonna 1634.
Wilhelm Gabriel Lagus, Undersökningar om Finska Adelns Gods och Ätter. Helsingfors 1860

SUOMEN RITARIHUONEESSA ON KAKSI RAMSAYN AATELISSUKUA:

I
Adliga ätten nr 17
RAMSAY
Ryttmästaren för finska adelsfanan Joan Ramsay naturaliserades 1633 och introducerades 1634 under nr 215. Ätten immatrikulerades i Finland 1818. Den härstammar från 1100-talet från Dalhousie i Midlothian (Skottland), där den fortlever med värdigheten Earl of Dalhousie för huvudmannen, och kom till Sverige under 1500-talet. Namnet uttalas 'ramse.
Valspråk: Ora et labora (bed och arbeta).
Originalnaturalisationsbrevet är försvunnet.

II
Friherrliga ätten nr 40
RAMSAY
Generallöjtnanten, sedermera generalen av infanteriet, chefen för ryska grenadjärkåren, hederschefen för Livgardets 3 finska skarpskyttebataljon, generaladjutanten herr Anders Edvard Ramsay av adliga ätten nr 17 upphöjdes vid kejsar Alexander II:s kröning 1856 och introducerades 1857 som friherre.

Valspråk: Ora et labora (bed och arbeta).

Suomen Ritarihuone

Hans (tai Ivan) Ramsay muutti isänsä kanssa Ruotsiin 1573 ja sieltä Liivinmaalle. Suomeen hän tuli vuonna 1577. Hänet ylennettiin vänrikiksi (vid Skottefanan) ja sai 4.11. 1604 ("på sin beställning räntan") 7/8 Vihdistä.

Vihdistä Hans Ramsay tuli Somerolle 1611 Ihamäen kartanoon. Hän sai 29.7.1611 (efter fältherrens bref) verovapauden Vihmaloon (St. Bertils kapellsocken) ja Ihamäkeen 19.7.1613.

Hans Ramsay "beviljades borgläger för sig och sitt folk 1612 att han desto bättre kan sig rusta och med det snaraste begifva sig till fältherren igen".

Syyskuun 20. päivä vuonna 1614 Hans Ramsay sai haltuunsa (konfirmation för evärdig tid af sin svärfaders god Sylvänä Hemman, Pitkäjärvi, Pajula och Kimala byar i Somero") Sylvänän, Pitkäjärven, Pajulan ja Kimalan kylät (samt Träskötorp i Kimito socken, men skulle därför afstå en del af Ihamäki by).

Fältherren Jakob De la Gardie i Novgorod puolestaan antoi 22.11.1614 Hans Ramsaylle "ett nytt förläningsbref: på Tattula 3 mantal i Halikko härad, uti Pöyttis 3 mantal och Rautsu 2 mantal, uti Pitkäjärvi by ödejord 'eftersom ädle välbördig Hans Ramsay hafver sig till kongl. majsts och Sveriges kronas gagn och bästå alltid troligen och fliteligen bruka låtit och synnerligen på det första tåget som hit in i Rysland skedde, såsom nu sedermera, varit mig följaktig och sig ärligen manligen och väl förhållit."

Hans Ramsayn asuinkartano oli Ihamäki, mutta hän alkoi (begynte) tämän lisäksi rakentaa uutta säteriä Pitkäjärvelle. Hän oli vänrikkinä "för Anders Paulis fana, drog till Narven 1616."

Luutnantiksi Hans Ramsay tuli vuonna 1618 "för Anders Pauli" ja osallistui ratsumestariksi ylennettynä 1620 Liivinmaan sotaretkeen. Hänestä tuli "ryttmästare för Adelsfanan i Finland, med fullmakt 18.7.1633 ja erosi palveluksesta "för ålderdom 1644 vid danska krigets utbrott."

Hans Ramsay sai toisen avioliittonsa (15.5.1630) kautta Raukkalan ja Sillilän kylät ("i Lundo socken, med konfirmation 16.7.1642 för sin långliga Hulda och trogna tjänst").

Samana vuonna 1642 hän osti kruunulta Ihamäen ja Pajulan kylät "som han dittills länsvis besuttit. Afvittrade 1636 på Ihamäki sin ende från första giftet kvarlefvande son, Johan, afstod till honom en tredjedel af allt löst och fast, oberäknadt hans moders god och guld och silfer som han tidigare erhållit. Däremot skulle sonen bekosta en tredjedel i faderns begrafning. De tre barnen ur senare giftet skulle ärfa sina föräldrar, till lika lott syster som broder."

Hans Ramsay kuoli vuonna 1649 Ihamäessä noin 100 vuoden ikäisenä "i hög ålder". Hänet haudattiin Someron kirkkoon, jonne "hans vapensköld uppsattes."

JOHN, JOAN ELLER HANS RAMSAY (även Hans John 1550-1649/ McR)

SON TILL ALEXANDER RAMSAY (10) OCH MATILDA ANAND. Född år 1550 i Skottland. Hans ungdoms- och läro år inträffade under de borgerliga krigens mest förbittrade tider, vari också hans fader deltagit och utmärkt sig genom den djärva överrumplingen av slottet Dunbar år 1567.

Han åtföljde denna i dessa fejder och insöp så från tidigaste år denna håg för krigarens yrke, som sedan blev hans för livet. Men då efter slottet Edinburghs fall 1572 det borgerliga kriget var slutat, och lugnare förhållanden inträffade, stod denna massa av i kriget uppfödda och vid kriget vana ungdom, adelns yngre söner, ej bara utan sysselsättning men även utan utkomst, ty till borgerliga yrken och fredlig näring anstod det ej denna tid en adlig yngling att vända sig. Därför var de hänvisade till att i främmande land söka den krigarbana de ej mera kunde ha i sitt eget.

Därav begagnade sig konung Johan III för att genom Charles de Mornay i Skottland värva en trupp av 5 000 man, som denne år 1573 överförde till Sverige under befäl av Ruthven, Balfour, Cuningham, Ramsay och andra förnämligare skottar. Denna trupp översändes därefter till Livland, där ett krig med Ryssland då pågick.

Mornay, som kvarstannat i Stockholm, uppgjorde enligt gammal skotts vana, en äventyrlig plan att jämte några av sina landsmän under en hovfest bemäktiga sig konung Johans person och befria den i fängelse på Gripsholm sittande Erik XIV, men det djärva anslaget röjdes i förtid, då de brottsliga blev hårt straffade, och Mornay med sitt huvud fick plikta därför 1574.

När detta krig mot Ryssland, och dess storfurste, tsar Ivan den förskräcklige, vilket under tio år, från 1573 under växlande lycka men under ömsesidig grymhet förts i Livland och Estland under ledning av Pontus de la Gardie och Henrik Claesson Horn, genom vapenvilan i Narva 1583 var slutfört, återvände de skotska trupperna till sitt hemland, men Ramsay kvarstannade i Finland, där andra intressen nu fästat honom.

Där blev han gift med Elin Andersdotter, dotter till "krigsöversten" i Livland, ståthållaren och guvernören över Estland, Anders Larsson till Botila i Sagu socken, och till Laijdenkylä i Livland, med Barbro Banér. Denna kan dock ej tillhört den urgamla och just vid denna tidpunkt mäktiga och högförnäma ätten Baner i Sverige, ty bland denna släkts tabeller finns ej någon upptagen med namnet Barbro, som icke heller är något i denna släkt brukligt namn, utan antagligen beror på någon förväxling.

* * *

DENNA ANDERS LARSSON VAR EN AV DE MÄRKLIGASTE MANNEN i Finland på slutet av 1500-talet. Bördig från Sverige, blev han först löjtnant och hovman, och kom därefter till Finland. Där undertecknade han år 1573 jämte andra av den finska adeln en trohetsförsäkran åt konung Sigismund, vars parti han sedan troget vidhöll i dennes strid om väldet i landet med hertig Karl, och var en bland hans verksammaste anhängare.

För denna sin tillgivenhet fick han också av konungen flera förläningar i Somero socken. Under det vilda klubbekriget åtföljde han Claes Fleming på tåget till Österbotten för att tukta de upproriska bönderna, vilka i gengäld under Illikains befäl plundrade och uppbrände hans gård.

När hertig Karl 1597 belägrade Åbo slott var Anders Larsson där slottsloven, och var bland dem som längst sökte hindra uppgivandet av slottet, som dock slutligen, sedan finnarna blivit slagna vid Kuppis, den 29 september blev intaget av hertigen, varvid Anders Larsson blev fängslad och fördes till Sverige. Men det lyckades honom att rymma ur fängelset och fly ur riket.

Hertigen, i början häröver mäkta vredgad, gav honom dock år 1600 sin nåd och förlåtelse, förklarade att "Anders Larsson väl varit emot oss, men som han blivit förförd, må han återfå sina gods". Därefter deltog han i fälttåget i Livland, där han i träffningen vid Wenden år 1601 blev skjuten i axeln och kvarliggande på slagfältet. Året därefter utnämndes han till slottsloven på Viborgs slott, och år 1603 till krigsöverste för allt fotfolket i Finland.

Med stor utmärkelse deltog han i det tioåriga kriget, och särkilt vid fästningen Ivangorods belägring 1610. Utnämndes därför till ståthållare på Revals slott 1611, där han slöt en vapenvila med Polen. Då Danmark härpå förklarade Sverige krig, fick Anders Larsson av numera konung Carl IX befallning att rycka in på Ösel, som då lydde under Danmark, "till att röva, bränna och ihjälslå allt det man kan överkomma".

Efter kung Carls död kom Anders Larsson även i stort förtroende hos konung Gustav Adolf, av vilken han fick befallning "att i Livland förekomma alla verkningar av Sigismunds stämplingar, samt fastta och till Stockholm översända dem som sökte stifta oro". Konungen belönade också hans nit och trohet med förläning av Wiala, Pappila, Kerkola, Träskö och Pitkäjärvi, tillsammans 125 hemman.

Han dog 1614. Den adliga, så kallade Botila ätten, blev icke introducerad, och är länge sedan utslocknad. Han hade tre söner, av vilka Lars Andersson stupade vid Arensburg år 1611.

Stamgodset Botila var ursprungligen ett under Nådendal lydande klostergods, vilket sedan genom Lars Anderssons dotter Margareta övergick till släkten de la Motte, och blev genom reduktionen indraget. Inom sin släkt var Anders Larsson säkerligen högt aktad och hans minne länge vördat, ty efter honom har under tre sekler namnet Anders blivit ett upprepat förnamn inom vår ätt, ända till de senaste generationer, då det gett vika för mera moderna, i en tid då man mindre håller på släkttraditioner. (Antagligen är jag den sista med detta namnet).

* * *

I JOAN RAMSAYS ÄKTENSKAP MED ELIN ANDERSDOTTER föddes de fem äldsta barnen. Som änkling gifte han om sig med Elin Stålhandske, dotter till ståthållaren på Viborgs slott Joel Tyrilsson Stålhandske till Sjölax, Östergård och Trotteby (12) med Brita Eriksdotter Rääf i Finland (17). Hon överlevde som änka sin man i 21 år, boende på Ihamäki, där hon dog år 1670.

Joan Ramsay var under hela sin levnad krigare, och deltog i de mångfaldiga strider som utkämpades efter hans ankomst till Finland. Först i det långa fälttåget mot Ryssland, under Pontus de la Gardie, som fördes i Livland och Estland, vidare Klubbekriget i Finland under Claes Fleming, så tåget till Ryssland under Jacob de la Gardies anförande, och slutligen Carl IX:s fälttåg emot Polen i Livland, i vilket han deltog som ryttmästare vid Åbo läns kavalleri. Härefter utnämndes han till chef för adelsfanan i Finland, och deltog i denna post ännu i krigen mot Danmark och i Gustav Adolfs krig mot Ryssland som slutades med freden i Stolbova 1617.

Han hade blivit för gammal att delta i det stora trettioåriga kriget, däri i stället hans samtliga sex söner stred och blödde och gav sina liv. Fastän född i utlandet, och inkommen främling, hade han vunnit det förtroende och anseende inom sitt nya fädernesland att han blev chef för adelsfanan i Finland, vilket sitt regemente han älskade så högt att han ej för ålder och svaghet ville överge det, utan omnämnes det att den gamle kämpen ännu vid 92 års ålder red i spetsen för sin trupp, och först 1646, då 96-årig, förmåddes "för ålder och sjuklighet" ta avsked. Han var då 96 år. Han dog 1649 nära hundraårig, en forntida kämpagestalt, högrest som en fura i skogen, ensamstående i stormen, sedan han sett hela sin manliga avkomma bortblåsas av kriget.

Hans tjänster och trohet blev också av regenterna både erkända och belönade. Så fick han av konung Johan III Ihamäki i Somero i förläning, varpå han av konung Carl IX fick bekräftelse. Av Gustav Adolf fick han Pitkäjärvi, Rautela och Kimala genom ett donationsbrev av den 20 september 1614 "till evärdlig besittning för sig och efterkommande", vilka gods dock sedan genom reduktionen indrogs.

Särskild uppmärksamhet förtjänar att han, som fastän själv helt och hållet militär, dock hyste den aktning och intresse för bildning, och i dessa blodiga tider ställde kunskap jämnhögt med svärdet, sände sina bägge äldsta söner Alexander och Anders till Universitetet i Oxford, att där först studera, innan de skulle beträda krigarebanan. Det torde ej varit många av den tidens krigare, och allraminst i Finland, som följde exemplet.

Man måste även ge ett ord av erkännande åt den politiska takt han visade, att i denna av inre strider sönderslitna tid, kunna hålla sig fjärran från all inblandning i dem. Som främling och nykomling var det helt säkert klokast av honom att iaktta en passiv ställning under denna kamp om väldet i Finland mellan hertig Carl å ena sidan, Claes Fleming och konung Sigismund å den andra. Och trots att hans egen svärfader var så djupt och farligt invecklad däri, höll han sig dock helt och hållet på sidan därav, åtminstone omnämnes han aldrig såsom deltagande i dessa partibildningar och strider.

Kommen som utlänning till ett land där hans urgamla namn och härkomst var alldeles okända, och i en tid då ej andra än adel aktades och ägde privilegier, samt besluten att där kvarstanna, blev det honom därför angeläget att anskaffa autentiska bevis över sin frälserätt och likställighet med de inhemska adliga.

Han vände sig i detta hänseende till England och fick därifrån av konung Jacob I och svenska ministern Spens till Gustav Adolf och rikskanslern Axel Oxenstjerna på latin skrivna brev (vilka ännu finns i riksarkivet i Sverige), vari han på det bästa rekommenderades. Detta var gott och väl då det gällde hans enskilda person och frejd, men ej en tillfyllestgörande utredning av hans adliga börd.

För detta ändamål måste han vända sig till Skottland, och fick därifrån ett bevis om sin härkomst och släktens urgamla adelskap, vilket bevis var utfärdat av biskop David av Brechin, daterat den 28 och 30 mars 1623, samt underskrivet av åtskilliga av ridderskapet i Skottland, jämte åtta herrar Ramsay, och med detta intyg, vidimerat? av ståthållaren på Åbo, friherre Gabriel Oxenstjerna, vann han naturalisation och introduktion på svenska Riddarhuset den 18 juni 1633, då ätten där inskrevs under nr 215, och det urgamla vapnet antogs oförändrat, utan att behöva undergå omstöpningen till den då brukliga schablonmässiga moderniseringen.

Av detta kommer att detta vapen, fastän endast adligt, fick behålla sin gamla heraldiska form, sin grevliga krona och sina bägge sköldhållare, ett då enbart för de högsta reserverat pregorativ, varav då ännu ingen ätt i Sverige begagnat sig, liksom det också var det första med ett valspråk.

Sedan fem av hans söner stupat i det trettioåriga kriget, gjorde han den 2 augusti 1636 en vänlig överenskommelse med den ende, då ännu överlevande, sonen Johan om dennes mödernearv i löst och fast, samt om arvet efter de avlidna syskonen, så han till honom avstod Pitkäjärvi gård med underlydande. I samlingen på Björkboda fanns ett porträtt av denne vår släkts stamfader i Finland, med grova och barska krigardrag, iklädd en svart järnrustning med ett blått band tvärsöver denna. Det uppbrann jämte övriga vid vådelden 1870, och finns därav nu endast ett fotografi."
Mac Ramsay PT:lle 14.11.2007

Hans Ramsayn ensimmäinen vaimo oli Elin Andersdotter [k. e. 1630], dotter af ståthållaren på Reval, Anders Larsson till Botila, och Anna Wildeman.

ENSIMMÄISESTÄ AVIOLIITOSTA SYNTYIVÄT:
1.
Alexander, joka kaatui everstinä 6.9.1634 Nördlingissä.
2)
Andersista tuli everstiluutnantti. Hän kaatui naimattomana, samoin majuriksi ylennyt
3)
Henrik (Hans? : "Fänrik under ryttmästaren Henrik Ekestubbe vid finska rytteriet 1634, tilldelad Totula hemman i Lundo socken; - d. 1635, stupade i Tyskland. Ogift) ja Johan.

"Alexander och Anders studerade i Oxford, enligt anteckning på en gammal stamtafla." He kuolivat Liivinmaalla 1620-luvulla, "slagna i fält. Ogifta".
3)
Johan, majuri, k. 1648.
July Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, 1909-1911


TOINEN AVIOLIITTO
Hans Ramsayn toinen vaimo oli Elin Stålhandske noin vuodesta 1625, k. 1670. Elin Stålhandske oli Viipurin käskynhaltijan tytär (dotter af Ståthållaren på Wiborg Joan Tyrilsson och Brita Rääf til Sjölar).

Avioliitosta syntyivät:

LAPSET:
4)
Elin, eller Helena, lefde enka 1684. Gift 1:o c. 1650 med majoren Jöns Rosenschmidt, k. 1652;
Toinen avioliitto: 1658 med öfversten Anders Munck af Sommarnäs, k. 1678. Hon ärfde Ihamäki efter sin fader samt efter sin förste man Öfverby i Kyrkslätt socken. Gaf 1658 ett altarkläde till Lundo socken.

* * *

Eversti Anders Munck af Sommernäs (12.3.1657-1658)

Anders Munck, Someron Palikaisten herra, aateloituna Munck af Sommernäs, syntyi Suomessa kapteeni Anders Jönsson Munckin (k. 1634) ja Christina Bertilsdotterin (Someron kirkkoherran tytär) vanhimpana lapsena.

Hän aloitti sotilasuransa ilmeisesti suomalaisessa ratsuväessä luutnanttina 1634. Hän oli luutnanttina Nils Bååtin johtamassa Pohjanmaan rykmentissä1649. Anders Munck aateloitiin 20.8.1649, ja hänet esiteltiin ritarihuoneella 1650. Hänet ylennettiin Pohjanmaan rykmenttiin everstiluutnantiksi maaliskuussa 1655, jossa sai käskyn marssittaa rykmentin Pohjanmaalta Narvaan. Hänet ylennettiin everstiksi ja määrättiin rykmentin komentajaksi 12.3.1657. Hän siirtyi Norrlannin rykmenttiin everstiluutnantiksi 1658 ja Viipurin itäisen rykmentin everstiksi 17.6.1661. Hän erosi sotapalveluksesta 23.10.1678.

Anders Munck af Sommernäs kuoli joko 1678 tai 10.6.1681.

Ensimmäinen puoliso oli N.N. Claesdotter Witting (jonka veli Reinhold David Witting palveli Pohjanmaan rykmentissä kersanttista 1652 luutnantiksi 1665), jonka kanssa poika Lorentz s. 14.3.1640 k. 10.7.1660. Hänen toinen puolisonsa oli noin vuodesta 1650 Maria Eleonora von Preen, josta hän erosi 1658. Kolmas puoliso (1659) oli Elin Ramsay.

http://www.pohjanprikaatinkilta.fi/PohPr/komentajat/Munck_Anders.htm

5)
Ebba, k. 1667. Avioitui 1649 everstiluutnantti Karl Bäckin (till Holtis och Horn; k. 1663) kanssa. Gaf 1659 en messkjort till Urdiala kyrka. Hon ärfde efter sina föräldrar Raukkala i Lundo socken.

6)
Jakob. Inskrifven vid Åbo universitet 1642, informerad af studeranden Sven Appelgen. Hofjunkare hos f. d. generalguvernören i Finland, Gabriel Oxenstierna, 1645-1647, medan denne var generalguvernö i Livland. Afled på Ihamäki, före fadern, således c. 1648. Ogift. Bland inventarier i Somero kyrka nämnes 1749 "en gammal röd altarskrud af damast förärad af Jakob Ramsay".

Magnus von Wrightin grafiikanlehti (12 x 21,5 cm)"Palikais". - Palikaisten kartanon maita Somerolla 1800-luvulla.

"Somerniemellä, Hämeen, Uudenmaan ja Turunmaan rajaseudulla, on useita kartanoita, jotka mahdollisesti viittaavat alueen muinaiseen puolustustehtävään. Seutua lienee sanottu Ylistaroksi, taro-sana tarkoittaa asutusta.

Tunnetuin kartanoista on Painionjärven niemellä oleva Palikainen. Siinä oli kuvan piirtämisen aikoihin jo nykyinen päärakennus ja kaunis puisto, jota sitten vuosisadan lopulla huomattavasti laajennettiin. Kartano oli 1850-luvulla juuri siirtynyt Sortavalassa syntyneelle Suomen kaartin komentajalle kenraali Alexander von Wendtille ja hänen puolisolleen, joka oli arkkipiispa Melartinin tytär. Näin seudulle tuli Vanhan Suomen traditioita.

Palikaisten omistajat olivat pitkään likeisissä siteissä läheisen Forssan tehtaanpatruunoihin. Palikainen on kauan pysynyt saman suvun hallussa, minkä vuoksi myös sisustus ja irtaimisto lienevät säilyneet."

Maisemia Suomesta, (s. 198-199) Z. Topeliuksen ja
hänen taiteilija-aikalaistensa kuva teoksen uudelleen
toimittaneet Matti Klinge ja Aimo Reitala. Otava/Keuruu 1987.
- Kuva Finland framstäldt i teckningar -teoksen
(1845-1852) väritetystä laitoksesta.

10.7.2006.
Kuvat: Pertti Toukkari   
     

Tekstisisältöä pääset muokkaamaan tuplaklikkaamalla tekstialuetta. Tekstieditorilla voit lisätä ja muokata linkkejä, lihavoida, kursivoida ja alleviivata tekstiä sekä luoda listauselementtejä ja numerolistauksia. Asetuksista voit asemoida tekstin oikealle, vasemmalle tai keskitetyksi sekä jakaa tekstikappaleen useampaan eri komponenttiin.

"Kartanosta on v:n 1918 maanvuokralain nojalla ja myöhemmin harjoitettua asutustoimintaa varten erotettu 17 torppaa, 1 mäkitupa ja 2 muuta lohkotilaa, käsittäen yhteensä n. 500 ha maata. Nykyinen kokonaispinta-ala on 1922 ha, mistä peltoa 362 ha ja viljeltyä laidunta 33 ha."

Suomen kartanot ja suurtilat III, s. 35, Helsinki 1945
Toimittaneet Eino Jutikkala ja Gabriel Nikander


* * *

Hans Ramsayn kuoltua [1649] Elin-rouva "anhöll 1660 att för sina dottrars män få ärftligt frälse för hans gods, framför hans sonsåner som redan innehade Pitkäjärvi by." Elin rakennutti 1662 alttarin "i Lundo och förärade 1663 till samma kyrka en messkjorta spiller ny af tysk lärft och altarkläde med duk".

Elin Stålhandske-Ramsay läänitti noin vuonna 1650 erään Kimalan taloista "uskotulle palvelijalleen", räätäli Henrik Tuomaanpojalle, joka piti taloa hallussaan pari vuosikymmentä. Kimalan viisi taloa kuuluivat Pitkäjärven säterin omistajille Norrköpingin päätöksen mukaisina rälssitiloina. Elin Stålhandske-Ramsay kuoli Ihamäessä, "före 1668".

Johan Ramsay 1632-1648

Johan Ramsay, Hans Ramsayn poika ensimmäisestä avioliitosta, peri Pitkäjärven vuonna 1636. Äitinsä kautta hän peri myös Vihmalon Uskelasta ja Laideküllin Umerin pitäjästä Liivinmaalta. Hänestä tuli korpraali "vid Adelsfanan 1633 och ännu 1639, med 200 daler silfer i lön. Bevistade 1634 konung Gustaf II Adolfs begrafning."

Johan Ramsay oli 1643 "kapten för ett kompani i finska knektar; följde då Stålhandske till Hollstein. Torde avancerat till major"; kuoli 1648 Saksassa.

1)
Johan Ramsay vihittiin ensimmäiseen avioliittoon Märta Gallen (toinen tieto Margareta Klasdotter Galle; vanhemmat käskynhaltija Klas Galle ja Margareta Ekelöf) kanssa, jolloin "fader för hans brudbumsskrud utgaf 750 daler kopparmynt".

Klas Galle, ryttare under Jöns Perssons fana 1605. Slottslofven på Koporien, då han 24.9.1614 fick Kasklaks och Kråknäs i Karuna kapell. Ståthållare på Jamo 1616, förekommer såsom sådan i holländska sändebudet von Brederodes berättelse om sin resa till Estland 1615-1616. Ståthållare på Ivangorod 1623, och hugnad 6.3.1626 med förläning af Dobrova hof i Ingermanland, samt lägenheter i Sagu socken. Introducerad 1633 på svenska riddarhuset på grund af Henrik Flemings intyg om hans gamla adel. Egde Steninge (Järksala) säteri i Sagu socken, Baggegården i Karis, samt Söderveckoski i Borgå socken, hvilket sistnämnda gods var hans hustrus arf. - död 1643, begraven i Sagu Kyrka. (Ramsay s.136).

Puoliso: n.1615 Margareta Bertilsdotter Ekelöf k. 1975. nedsatt i Åbo domkyrka, därifrån hon fördes till Sagu att begrafvas.

2)
Toisen kerran Johan Ramsay avioitui Saksassa 16.10.1646 Dorotea Maria (Andersdotter) von Kahldenin kanssa. Dorotea syntyi 1620 ja kuoli 1687 "på Daiben i Livland". Hänen isänsä oli eversti Andreas von Kahlden "af huset Rentz på Rügen ja Elisabet Bäär från Pommern".


Johan Ramsayn lapset:

ENSIMMÄISESTÄ AVIOLIITOSTA MÄRTA GALLEN
KANSSA:
1. Hans, ratsumestari, k. 1675
2. Klas (Claes), ratsumestari, k. 1687 (Syntymäaika tuntematon; sen täytyy olla ennen vuotta 1646, jolloin isä, Johan Ramsay, avioitui toisen kerran. Korpraaliksi Klas oli ylennetty 1633.)
3. Margareta, k. 30.10.1702. Naimisissa Hirsjärven herran, kapteeni Anders Munckin kanssa.
4. Märta, "lefde enka 1691 på Murovitsa hof i Ingermanland. Gift under 1650-talet med kaptenen Gregori Aminoff
5. Kristina, k. 1713 "om hösten på Linnunpää i Pikis socken, lagd i sin mans arfgraf kostnadsfritt emedan släkten i alla tider gifvit gåfvor till Pikis kyrka. Gift 1661, på Steninge gård i Sagu, med kaptenen Klas Fogelhufvud, k. 1681. Han anförde1707 en deputation från Pikis församling, hvilken hos konsistorium i Åbo anhöll att få pietisten Isak Laurbeccius till kyrkoherde.

TOISESTA AVIOLIITOSTA DOROTEA MARIA
VON KAHLDENIN KANSSA:
6. Anders Erik, landshöfding, k. 1734.

* * *

JOHAN RAMSAY

Son till Joan Hans Ramsay (11) och Elin Andersdotter av Botila-ätten, till Ihamäki, Raukola, Pajula och Kimala, alla i Somero socken, och Laydenkylä i Umer socken i Livland. Han deltog i det trettioåriga kriget som ryttmästare 1633 vid general Thorsten Stålhandskes finska kavalleri, där han sedan avancerade till major och stupade eller dog av undfångna sår eller fältsjuka år 1648 i Tyskland.

Hans fem bröder hade alla redan långt förut stupat i detta krig, men han överlevdes av sin åldriga fader. Efter honom delade sönerna Hans, Claes och Anders Erik först 1672 vänligen sig emellan de efter deras fader och farfader dem tillfallne för­läningsgods, då Hans fick Pitkäjärvi säteri och by med underlig­gande gods, Claes Kimala by och Sylvänä m.m. och Anders Erik Pajula och Rautela byar med underlydande hemman.

Gift 1. gången med Märta Galle i Finland, dotter till slotts­hauptmannen på Ivangorod Claes Galle i Finland (28) till Stenin­ge, och Margareta Bertilsdotter Ekelöf (29), samt 2. gången, några år före sin död med Dorothea von Kahlden, dotter till kej­serliga Österrikiske översten till häst Anders von Kahlden.
Mac Ramsay PT:lle 14.11.2007

kts. www.gutenberg.org/etext/16481
Anders Ramsay, Muistoja lapsen ja hopeahapsen

 

 

Klas (Claes) Ramsay (1672-1687) perusti asuinkartanon Kimalaan

Kartano sai säterioikeudet 1675


Johan Ramsayn ensimmäisestä avioliitosta Märta Gallen kanssa syntynyt poika Klas (Claes) Ramsay peri Kimalan (ja Sylvänän kylät) 8. ja 9.9.1672 ja perusti itselleen asuinkartanon Kimalaan. (Kts. rahalöytö). Kolme talonpoikaistilaa yhdistettiin silloin herraskartanoksi, ja 1678 kartanoon liitettiin neljäs tila. Näin syntynyt Kimalan kartano nautti säterioikeuksia vuodesta 1675. Sitä nimitettiin tavallisesti kylän mukaan Kimalaksi, joskus myös Kartanoksi, joka lienee ollut virallinen nimi.

Kimalan kartanon perustaja Klas (Claes) Ramsay oli vänrikki ja 1667 ratsumestari "under Åbo läns fördubbl. kav. reg:te" (toinen tieto: ryttmästare vid Nylands och Tavastehus Läns Infanteri); kommenderad till Preussen öfver Livland under major Evert Jordans kommando."

Klas Ramsay palasi sotaretkeltä vammaisena, molemmat jalkansa menettäneenä vuonna 1679 ("återkom 1679 såsom krympling, hade under marschen hem förfrusit bägge fötterna").

Hän sai eron asepalveluksesta 1683 ja asettui Kimalaan asumaan. "Beviljades 7.7.1685 för sitt slätta tillstånd lifstidsfrälse för Vihmalo i St. Bertils kapellsocken."

Klas Ramsay avioitui Helena Stålhandsken kanssa (jolloin "ryttmästaren Henrik Nöding blef barnens förmyndare"). Helena S:n isä oli Johan Stålhandske (s. 1620 k. 4.3.1680), asessori ym. ym, äiti Margareta Fleming, avioliitto 23.11. 1643 Tukholman suurkirkossa, k. 1682, haudattu Turun tuomiokirkkoon 10.2.1684, mutta siirretty Paraisille miehensä tavoin.
- Margareta F:n vanhemmat: amiraali Henrik Fleming ja Ebba Erlandsdotter Bååt.

Klas Ramsay kuoli 1687 ja haudattiin 15.3.1687 Turun tuomiokirkkoon. Helena Stålhandske-Ramsay kuoli paria vuotta myöhemmin, vuonna 1690. Lasten holhoojaksi määrättiin ratsumestari Henrik Nödling.

Lapset:

1) Märta Margareta - s. noin 1680; eli vuonna 1708 Nickbyssä. Puoliso luutnantti Gotthard Nassokin, k. 1712.

2) Johan
- s. 1683, k. 1.3.1739.
- "Volontär vid Nylands och Tavastehus läns kav. reg:te 1703
- korpral 1704, kornet 1706, löjtnant1712, ryttmästare 1718.
Bevistade träffningen i Pälkäne 1713, och slaget i Storkyrö 1714.
Deltog i Fälttåget till Norge 1718."

Johan Ramsay solmi 1) ensimmäisen avioliiton vuonna 1712 Kristina von der Pahlenin (s. 1689, k. [11. tai] 14.12.1721) kanssa.

(Kristinan isä oli everstiluutnantti Fredrik Adolf von der Pahlen ja äiti Sofia Helena Forbes.

Sofia H. Forbesin isä oli Ernst Johannes Forbes, "f. 1624 på Jackarby i Borgo socken."

Vapaaehtoisena Leipzigin taistelussa, everstiksi 1669, k. 1677 "på Mörskom gård, nedsattes i Åbo domkyrka, dårifrån liket åter fördes till Mörskom och där begrofs 23.2.1679."

Avioitui 25.9.1652 "med Kristina Boije, i hennes 2:a gifte; k. 1697, jordfäst 2 söndagen i advent i Borgå, men sedermera begr. i Mörskom kyrka; - dotter af öfverstelöjtnanten Erik Boije af Gennäs och Anna Fleming, samt enka efter ryttmästaren Otto Bergh."

2) Avioitui vuonna 1726 Helena Didronin kanssa: Helena D. s. 1689 Uskelan Pärnäspäässä, kuoli 1742. Hänen isänsä oli luutnantti Erik Didron, äiti Katarina Grass. - Grassin suku oli Someron vanhaa läänitysaatelia.

* * *

"Todennäköisesti Johan Ramsay oli sodan aikana Västerbottenissa.

Ramsayn toinen anoppi sai monta vuotta pakolaisavustusta. Ensimmäisen kerran Katarina Grass löytyy vuonna 1713, jolloin hänellä on mukana neljä lasta. Yksi tytär oli jo täysi-ikäinen. Ilmeisesti Katarina kuoli 1716. Vaikka tämä tieto on vähän omituinen, koska Katarina lapsineen sai avustusta vielä 1719. Tämä oli avustus, jota papit keräsivät valtiopäivien yhteydessä. Missä perhe asui ei sanota, mutta oletan että se oli Tukholmassa.

Terveisin Johanna Aminoff-Winberg"
Suomalaisten isonvihan aikaista pakolaisuutta
Ruotsiin tutkineen Johanna Aminoff-Winbergin
sähköpostiviesti PT:lle 10.10.2006


3) Ebba Helena, naimisissa kornetti Berend Wunschin kanssa. "Två deras barn föddes 1725 och 1727 i Virmo socken."


 

Johan Ramsay (1704-1739) kunnosti Kimalan isonvihan jälkeen 1720-luvulla


Johan Ramsay (1683-1739), vuodesta 1704 Kimalan haltija, yritti pitää kartanoa sodan aikana suurin vaikeuksin kunnossa, kuten hän kertoi Someron talvikäräjillä 1732 pyytäessään todistusta ratsutilallisoikeutensa vahvistamista varten.

Kuitenkin vuonna 1713 isonvihan aikana hänen oli lähdettävä Ruotsiin. Palatessaan takaisin vuonna 1722 "Johan Ramsay löysi Kimalan täysin autioituneena ja rappiolle joutuneena. Sen jälkeen hän pani ratsutilan kuntoon suurin kustannuksin." (SAY Somero, VA Sääksmäki 6)

Kirkonkirjojen mukaan Kimalassa ei syntyt eikä kastettu ainuttakaan lasta heinäkuusta 1717 huhtikuuhun 1730.

(Kts.
Kimalassa syntyneet ja kastetut 1698 - 1811.

Näyte käräjäpöytäkirjasta 25.-27.1.1732.

"Säätyläisomistajat ja talonpojat näyttävät Somerolla yleensä tulleen hyvin toimeen keskenään. [---] Niinpä käräjäyleisö ja lautakunta 1732, kun Kimalan omistaja, ratsumestari Johan Ramsay tarvitsi tukea anoessaan verovapausvuosia, yksimielisesti todistivat, että hän oli vaikeuksista huolimatta hyvin huolehtinut säterinsä ratsupalvelusvelvollisuuksista isonvihan alkamiseen asti ja rauhan palattua pannut suurin kustannuksin autiona olleen tilansa kuntoon."
Someron historia I, 476 (Tammelan ja Someron kär. 25-27.1.1732. VA Sääksmäki 6.)

Johan Ramsay peri ensimmäisen avioliittonsa kautta (Kristina von der Pahlen, s. 1689, k. 14.12.1712) Nynäsin säterin Heinolan pitäjästä. ("...stamgods för denna åttegren, som där utslocknade på svärdssidan.")



 

Fredrik Adolf Ramsay
(1747-1752) muutti Nynäsin
kartanoon Heinolaan

- Ramsaytten aika Kimalassa päättyi


Johan Ramsayn kuoltua 1.3.1739 [Kimalassa] Kimala oli perikunnan nimissä vuoteen 1747, jolloin Johan Ramsayn ainut poika ensimmäisestä avioliitosta (Kristina von der Pahlenin kanssa, k. 1712) Fredrik Adolf Ramsay (1712-1783) otti tilan haltuunsa.

Fredrik Adolf R. palveli isänsä tavoin Hämeen ja Uudenmaan rakuunarykmentissä kohoten lopuksi majuriksi (toinen tieto: kapteeniksi vid Nylands Dragoner) ja Miekkatähdistön ritariksi.

Hän peri vaimonsa Hedvig Juliana Boije af Gennäsin kautta Nyynäisten säterin Heinolan pitäjästä ja asettui sinne asumaan. Tämän jälkeen "hän ei enää tuntenut kiinnostusta Kimalaa kohtaan". Sukutila myytiin noin vuonna 1752. Fredrik Adolf Ramsay oli Kimalan viimeinen Ramsay-sukuun kuulunut omistaja.

Fredrik Adolf
s. Palikaisissa 9.11.1712
k. Nynäs 10.3.1783 "i stenpassion"
- vihitty Sannäs, Borgå sn 5.3.1745 Hedvig Juliana Boije af Gennäsin kanssa,
s. 18.12.1723, k. Nynäsissä 14.11.1795 "i slag"

.

Fredrik Adolf Ramsayn lapset:

1. Christina Julia
s. Somerniemi 15.1.1746
k. Paaso, Heinola 20.10.1829
- vihitty Nynäsissä 4.10.1764 ev. ltn. Carl Reinhold von Essenin kanssa
(s. Heinola 27.6.1734, k. Heinolassa 19.4.1809)

2. Johan Adolf
s. Somerniemi 2.2.1748
( syntyneiden ja kastettujen
luettelon mukaan Friedrich Adolf R:lle ja Boije-sukuiselle
vaimolle syntyi Kimalassa 2.2. poika, joka kasteessa 9.2.1748
sai nimen Johannes Adolphus. - PT)

k. Nynäs 16.4.1784 i vatt sot

3. Carl Fredrik
s. Sääksmäki Itko 14.8.1750
k. 10.5.1758

4. Christer Vilhelm
s. 18.4.1753, major
k. 1796

5.Anna Lovisa
s. på Näsegård Borgå 16.9.1755
k. 7.10.1757 Borgå

6. Hedvig Sofia
s. Näsegård 28.11.1757
k. Nynäs 11.5.1841 av ålderdom, ogift

7. Vendla Charlotta
s. 23.5.1759 Heinola, Jyränkö
k. 8.11.1759 Heinola

8. Fredrik, major
s. 27.8.1760 k. 1831

9. Anna Elisabet
s. 16.6.1763, Heinola, Jyränkö
k. 15.2. 185? Nynäs, av ålderdom.

Someron historia II, Forssa 1958;
Jully Ramsay, Frälsesläkter i Finland ym.

Fredrik Adolf Ramsay ja Nynäsin kartano

"Heinolassa sijaitsevan Nynäsin kartanon kauppakirja Arvid von Göbenin ja Fredrik Ramsayn välillä on päivätty 13.11.1756. Tila käsitti Honkilan ja Jussilan eli Tommolan ratsutilan no. 87, Jyrängön säteriratsutilan no. 86 sekä viimemainittuun kuuluneen Myllykylän talon maat. Kauppahinta oli 40 000 kuparitaaleria, mistä suurin osa oli velkaa tiloihin otettua kiinnitystä vastaan.

Tilan ostaessaan Fredrik Ramsay (1712-1783) oli 44-vuotias ja naimisissa itseään yli kymmenen vuotta nuoremman Hedvig Juliana Boije af Gennäsin kanssa. Ramsayt olivat Ruotsi-Suomea jo lähes kaksisataa vuotta palvellutta alun perin skotlantilaista sotilassukua. Fredrik Ramsay oli osallistunut Hattujen sotaan eli Pikkuvihaan vuosina 1741-1743, jolloin Suomi oli Isonvihan jälkeen toistamiseen venäläisten miehittämänä ja kärsi osittain vieläkin enemmän kuin Isonvihan aikana. Sodan päättäneessä Turun rauhassa raja siirtyi Kymijoelle ja Nynäsin tienoosta tuli rajaseutua. Tynkäläänistä, jonka pääkaupunkina oli aluksi Loviisa, käytettiin edelleen nimitystä Kymenkartanon lääni, vaikka itse Kymenkartano oli jäänyt Venäjän puolelle.

Pian majuriksi ylennetty Fredrik Ramsay ryhtyi ilmeisesti heti rakennuttamaan asuinkartanoa perheelleen, johon jo kuului viisi lasta. Se rakennettiin uudismaalle vanhan säterin takamaille, mistä nimikin, Nynäs-Uusiniemi, kertoo. Ensimmäisen rakennusvaiheen hahmo näkyy yhä selvästi päärakennuksen julkisivussa. Se käsitti ainoastaan talon nykyisen alakerran ilman myöhemmin rakennettua keittiösiipeä. Täten talo oli muodoltaan perinteellinen yksikerroksinen suomalainen hirsirakennus, joka lepäsi ilman kivijalkaa ja täytepermantoa suoraan multiaisella ja oli katettu matalalla lautakatolla. Ylellinen ei aateliskartano ja suuren perheen koti ollut.

Kartanon rakentamisvuosi on ilmeisesti ollut 1757 ja perhe muuttanut taloon seuraavana vuonna, sillä kuudes lapsista, tytär Hedvig Sofia syntyi vielä 28.11.1757 vanhassa kodissa Porvoossa, mutta jo seuraava lapsi, sittemmin muutaman kuukauden ikäisenä kuollut tyttövauva 23.5.1759 Nynäsissä. Varsinkin perheen äidille, Hedvig Boijelle uuteen kotiin muuton ajat olivat raskaat, sillä kaikkiaan yhdeksästä lapsesta menetettiin kolme jo pieninä, kaikki juuri vuosina 1757-1759.

Myös rahahuolet painoivat. Fredrik Ramsay ei pystynyt vakauttamaan tilojensa taloutta, vaan vielä vuonna 1774 eli kahdeksantoista vuotta oston jälkeen velkoja oli niin paljon, että puolet kartanosta eli juuri Jyrängön ratsutila joutui vasaran alle. Se pelastettiin erikoislaatuisella operaatiolla siten, että vanheneva majuri ensin myi muodollisella kaupalla koko omaisuutensa 26-vuotiaalle vänrikkipojalleen Johanille sopimuksella, että tämä ottaa vastatakseen perheen veloista ja toimeentulosta, minkä jälkeen vänrikki huusi 50 000 kuparitaalarilla isänkartanon itselleen.

Kauppa rahoitettiin luovuttamalla toinen ratsutila, Tommola kruunulle 60 000 kuparitaalarista tulevaksi maaherran residenssiksi. Täten kartanosta irrotettiin siihen alunperin kuulunut Jyrängön virran takainen osa. Maaherran residenssi siirrettiin vuonna 1779 Loviisasta Heinolaan."

* * *

Nynäs oli Ramsay-suvun omistuksessa vuoteen 1896, "jolloin isännöitsijä Rudolf Elving osti koko tilan Tampereen Kattohuopatehtaan, myöhemmin Kymin Osakeyhtiön nimiin. Entisen säterin alue käsitti vieläkin 5 000 hehtaaria ja kauppahinta oli 300 000 silloista markkaa."

"Kymin Osakeyhtiön toimeksiannosta arkkitehti A. W. Rancken restauroi 1930-luvun puolivälissä Nynäsin päärakennuksen ja se kunnostettiin kauniiksi paikallismuseoksi.

Vain muutamaa vuotta myöhemmin se jouduttiin kuitenkin uudestaan tyhjentämään siirtoväen majoitustiloiksi, mistä rakennus suuresti kärsi. Kun suuri osa tilan maista lisäksi pakkolunastettiin siirtoväen asutukseen, luopui Kymin Osakeyhtiö sen ylläpidosta maataloustilana ja lahjoitti vuonna 1947 kartanon rakennukset sekä huomattavan maa-alueen niiden ympäriltä Suomen Punaiselle Ristille sotasokeiden koulutus- ja virkistyskeskukseksi."

(Gunnar Rosén, Perinteiden Nynäs s. 6 ja 10, SPR 1997)
kts.
redcross.fi


Fredrik Adolf Ramsay ja Nynäsin kartano

NYNÄSIN KARTANON HISTORIAA



Punaisen Ristin valmiuskouluttaja Ari Misukka

1. JOHDANTO

Heinolan alue Salpausselän pohjoispuolella oli kauan lähes asumatonta seutua, vaikka nykyisen Lahden Ristolassa on ollut asutusta jo noin 9300 vuotta sitten silloisen Ancylus-järven rannalla. Hollolan suurpitäjän (Hollolan pitäjä oli pinta-alaltaan suurempi kuin nykyinen Päijät-Hämeen maakunta.) Lahden kylä mainitaan kauppapaikkana jo keskiajalla, mutta vasta 1500-luvun loppupuolella alkoi asutus levitä merkittävästi lounaasta ja etelästä Ruotsalainen-järven rantamaille.

Vanhalta valtatieltä, joka muinoin kulki Turusta Hämeenlinnan kautta Viipuriin, kääntyi nk. Suuri Savontie Hollolan pitäjän Lahden kylästä kohti koillista. Tie kulki Jyrängön virran yli, poikki maiden Suur-Savon kirkolle (nykyinen Mikkeli) ja sieltä edelleen Juvan kautta Savonlinnaan.

2. TAUSTAA

Heinolan ensimmäisen kappelikirkon rakennusvuodeksi on eri lähteistä saatujen tietojen perusteella arveltu vuotta 1630. Rakennuttaja oli todennäköisesti, asiakirjoissa jo 1500-luvulla mainitun, Heinolan Paason rälssisäterin (*) isäntä Johan Monsinpoika Ållongren. (*) Säätyläisten verovapaa asuinrakennus.

Vuonna 1494 mainitaan keskiaikaisissa kirjallisissa lähteissä Jyränkö-niminen kylä ensimmäisen kerran. Vuodesta 1610 tunnetaan Jyrängön tila, mutta vasta 1600-luvun lopulla mainitaan Nynäsin kartano ensimmäisen kerran. Noin vuonna 1645 Jyrängön rälssitila maineen siirtyi lahjoituksena vanhaan virolaiseen aatelissukuun kuuluvan kapteeni Jakob von Tiesenhausenin haltuun.

Todennäköisesti 1600-luvun viimeisinä vuosikymmeninä rälssitilan alueelle rakennettiin kartanorakennus, mutta rakennuksen paikkaa ei tiedetä. Mahdollisesti se on sijainnut Sepänniemessä vastapäätä nykyisen Heinolan kaupungin keskustaa.

Kartanot Nynäs, Paaso ja Seesta muodostivat jo varhain jonkinlaisen itähämäläisen herraskartanokeskuksen, jolla varmasti on ollut suuri merkitys seudun maanviljelyksen kehityksessä.

Jürgen Friedrich von Tiesenhausen peri tilan isältään Jakobilta noin vuonna 1671. Hän isännöi kartanoa, kunnes kaatui Kaarle XII joukoissa Narvan taistelussa 20.11.1700. Lahjoitusmaat periytyivät tavallisesti miespuoliselle perilliselle, mutta Jürgen Friedrich von Tiesenhausenin tytär Anna Elisabet von Tiesenhausen sai kruununtilat poikkeuksellisesti perinnökseen, todennäköisesti juuri puhjenneen sodan varjossa.

Anna avioitui heti ns. Isonvihan jälkeen, todennäköisesti vuonna 1724, 12 vuoden sotavankeudesta Siperiasta vuonna 1722 palanneen kapteeni Carl von Göbenin kanssa. Avioliitto jäi lyhyeksi, sillä Anna kuoli jo vuonna 1726 lapsettomana.

Carl von Göben oli jo Siperian Tobolskissa ollut naimisissa ruotsalaisen everstin tyttären kanssa. Sotavankeuden ankarissa oloissa hän oli kuitenkin menettänyt sekä vaimonsa (k. 1721) että neljä kuudesta lapsestaan. Suomeen hän oli tuonut mukanaan kaksi elossa olevaa lastaan, pojan ja tyttären.

3. RAMSAYN KOTIKARTANONA

Avioliiton kautta Carl von Göbenistä tuli sekä Jyrängön säteriratsutilan että Honkilan ja Jussilan eli Tommilan kruunutilojen muodostaman toisen ratsutilan haltija. Carl von Göben kuoli Tukholmassa vuonna 1750, jolloin hänen poikansa, Savon prikaatin kapteeni Arvid von Göben, peri Jyrängön säteriratsutilan. Vuonna 1756 hän lunasti myös jälkimmäisen tilan perintötilaksi, mikä antoi hänelle oikeuden molempien tilojen myyntiin vapaalla kaupalla.

Arvid von Göben möi omistamansa tilat saman tien Uudenmaan ja Hämeen läänin rakuunarykmentissä palvelleelle kapteeni Fredrik Adolf Ramsaylle (s. 09.11.1712 Somerniemi, k. 10.03.1783 Nynäs). Kauppa käsitti Honkilan ja Jussilan eli Tommilan ratsutilan, Jyrängön säteriratsutilan, sekä siihen vuonna 1751 liitetyn Myllykylän talon maat. 13.11.1756 päivätyn kauppakirjan mukaan kauppahinta oli 40.000 kuparitaalaria. Osto tapahtui ilmeisesti suurimmaksi osaksi velaksi, sillä Jyrängön tilat kiinnitettiin heti velan vakuudeksi.

Fredrik Ramsay omisti myös Näsin kartanon (Näsegård) Porvoossa vuosina 1754-68. Fredrikin serkku maaherra Anders Ramsay osti Espoonkartanon vuonna 1756.

Fredrik Ramsay ryhtyi ilmeisesti heti rakennuttamaan asuinkartanoa perheelleen vanhan säterin takamaille. Alkuperäisessä muodossaan Nynäsin asuinrakennus oli huomattavasti nykyistä pienempi, yksikerroksinen ilman kivijalkaa, suoraan maan päälle rakennettu hirsirakennus. Ovi oli keskellä julkisivua ja sen molemmin puolin oli kolme ikkunaa. Rakennuksessa oli eteinen, salonki ja kaksi huonetta molemmin puolin. Nykyinen ruokasali on ollut keittiö. Seinien sisäpinnat olivat savella päällystetyt, lattiat ja katto oli rakennettu jykevistä lankuista. Tämä rakennusmuoto edusti Suomen, köyhän rajamaan yksinkertaista, mutta tyypillistä barokkiajan rakennustaiteen muotoa.

Ilmeisesti rakennuspaikalla on ollut pienempi rakennus, mahdollisesti jonkun alustalaisen torppa. (Olisi mielenkiintoista tutkia erityisesti vanhan keittiöosan seinähirret, joista asia saattaisi varmistua.)

Vanhinta Nynäsin kartanoa aidoimmillaan on näkyvissä vieläkin kartanon nykyisessä keittiössä, sen vieressä olevassa palvelijanhuoneessa ja eteisessä. Onko nämä kaksi erillistä rakennusta yhdistetty jo tässä rakennusvaiheessa, ei varmuudella voida sanoa. Yhdistämisvaiheessa pienempää rakennusta on jouduttu leventämään valeseinällä noin metrin verran, jotta rakennuksen ulkoseinäpinta on saatu samaan linjaan. - Levennys on yhä nähtävissä nykyisen keittiön ikkunasyvennyksenä. - Yhdistämisen yhteydessä taloon tuli ovi ja ikkuna lisää.

Päärakennus, joka käsittää nykyisen päärakennuksen pitkän ja matalan alakerran ilman nykyistä keittiötä, valmistui todennäköisesti 1760-luvun puolen välissä. Fredrik Ramsay muutti vaimonsa Hedvig Juliana Boije af Gennäsin (s. 18.12.1723, k. 14.11.1795) ja viiden lapsensa kanssa Porvoosta Heinolaan kuitenkin jo vuonna 1758 Jyrängön säteriratsutilalle. Muuttovuosi on päätelty siitä, että perheen lapsista Hedvig Sofia syntyi loppuvuodesta 1757 (s. 28.11.1757, k. 11.05.1841) Näsegårdissa Porvoossa, mutta jo seuraava lapsi, Vendla Charlotta, syntyi Jyrängön säteriratsutilalla Heinolassa toukokuussa 1759 (s. 23.05.1759, k. 08.11.1759).

Varsinkin perheen äidille uudelle paikkakunnalle muuton on täytynyt olla raskasta, sillä kaikkiaan yhdeksästä lapsesta perhe menetti kolme jo pieninä vuosien 1757-59 aikana. - Vuonna 1765 Fredrik Ramsay erosi majurin arvoisena sotapalveluksesta.

Rahahuolet painoivat Fredrik Ramsayta aina 1780-luvulle saakka. Vielä vuonna 1774 velkoja oli niin paljon, että puolet kartanosta, eli Jyrängön säteriratsutila, joutui pakkohuutokaupan kohteeksi. Tila pelastettiin siten, että Fredrik Ramsay möi muodollisella kaupalla koko omaisuutensa vanhimmalle pojalleen, vänrikki Johan Adolf Ramsaylle (s. 02.02.1748, k. 16.04.1784), sopimuksella, että tämä ottaa vastatakseen perheen veloista ja toimeentuloista. Tämän jälkeen Johan Ramsay huusi 50.000 kuparitaalarilla isänsä kartanon itselleen.

Kauppa rahoitettiin luovuttamalla Tommilan ratsutila ja Jyrängön säteriratsutila, kuninkaan hyväksyttyä ensin uuden hallintokorttelin rakennussuunnitelmat, kruunulle 60.000 kuparitaalerista tulevaksi maaherran residenssiksi. - Maaherra halusi uuden hallintokorttelin Heinolan kirkonkylän ulkopuolelta ja Jyrängön virran pohjoisranta viehätti häntä.

Vanhan Kymenkartanon ja Savonlinnan läänin rajat oli järjestetty uudelleen vuonna 1747, jonka jälkeen Kymenkartanon lääni ulottui Päijänteeseen ja Porvoonjokeen asti. Maaherranvirasto, joka ennen lääninjakoa oli ollut sijoitettuna Degerbyhyn (nykyinen Loviisa), muutti vuonna 1779 uuteen sijoituspaikkaansa, noin 200 asukkaan Hollolan pitäjän Heinolan kirkonkylään. - Vaikka Heinolalle myönnettiin kaupunkioikeudet vuonna 1839, alkoi toiminta kaupunkina vasta vuonna 1843, jolloin uudessa lääninjaossa maaherranvirasto siirrettiin Mikkeliin.